Symboler, ikoner och narrativer

Nationen och innebörder

Då vi talar om symboler, ikoner och narrativer är det fråga om en helhet där vi går från livlösa objekt till levande och föränderliga berättelser. Symboler är i och för sig ganska lätta att beskriva med olika substantiv. Våra mest gripbara finska symboler är flaggan, vapnet, sånger och krigsmonument. Det vore synnerligen lätt ge en indoktrinerande lektion om vissa symboler och deras inneboende betydelse – en lagom patriotisk karakterisering av våra viktigaste symboler. Ofta får vi höra uppfattningar om vad som är rätt och fel om flaggan, krigsmonument, Mannerheim, Kekkonen, Nokia, inbördeskriget, vinterkriget, politiken under kalla kriget eller Suomi 100 Finland -jubileet.

Nokia. En finsk symbol, ikon och narrativ. Bild: nokia.com.

Nokia. En finsk symbol, en ikon och ett narrativ. Bild: nokia.com.

Enligt Michael E Geisler är nationen i en ständigt levande och föränderlig dialog med sig själv. Den tänker om, diktar upp, hittar på sin identitet. Nationen uppfinner och drömmer sig själv till nya nyanser av sin existens. Nationen är till sin natur etnosymbolisk. I den digitala informationseran kan nationen väl beskrivas som ett massmedialt fenomen. Nationen formas av symboler, ikoner, traditioner och myter. Anthony D Smith hävdar att kollektiva mytbilder och minnen är kännetecknande för en nation. Folket bär på och för vidare historiska myter som har en gemensamt accepterad och till en hög grad lika tolkad innebörd.

I ett relativt etniskt och social homogent samhälle kan man säkert observera en större enhetlighet om mytbilder och traditioner. Däremot är ett heterogent samhälle mera turbulent, då det för det mesta existerar i en fas där mytbilder skapas och återuppfinns, och traditioner och symboler dör och återuppstår.

Detsamma gäller även för samhällen i kris – ett samhälle som är i en existentiell kris återuppfinns och omdefinieras symboler, ikoner och narrativer, ofta i syfte att fly krisen mot en mera stabil fas. Den ryska presidenten Boris Jeltsin återuppfann den romanovska trikoloren som Rysslands statsflagga och tog därmed avstånd till Sovjetunionen. Hans efterträdare Vladimir Putin återtog den sovjetiska nationalsången och har fortsatt reviderat (omskrivit) nationens historia genom att lyfta fram sovjettidens stora bedrifter och infoga dem som en del av den ryska nationalidentiteten.

Emedan vi från ett finskt perspektiv ofta betraktar symboler och ikoner som bestående, så har dessa livlösa objekt inget inneboende värde, utan är föremål för ständig återuppfinning och omdefiniering i narrativer och motnarrativer. Symboler dör och återuppstår. Hur bestående en symbol är beror mycket på gemenskapen som ”äger” symbolen och i vilken fas den gemenskapen befinner sig i. Ett homogent samhälle i långvarig fredstid har till synes bestående och oföränderliga symboler och ikoner som över tid endast sakta nöts ut i sin betydelse och innebörd.

Ett samhälle i en intern eller extern konflikt med stora motsättningar – antagonism – återuppfinner, omdefinierar, dödar och återföder sina symboler och ikoner.

Den ikoniska vinterkrigsbilden. Den 30 november 1939 anföll sovjetiska trupper Finland. Foto: Library of Congress

Den ikoniska vinterkrigsbilden. Den 30 november 1939 anföll sovjetiska trupper Finland. Foto: Library of Congress.

Vårt mest kända, älskade och högaktade finska patriotiska narrativ handlar om konfrontation och antagonism; berättelsen om vinterkriget återges ofta som att ett splittrat folk förenades till kamp i en hjältestrid mot en numerärt och materiellt överlägsen motståndare, som läkte de gamla öppna såren från inbördeskriget och återförenade det finska folket över klass- och ståndgränser.

Kamp och antagonism

Kamp, motstånd, antagonism och uppror är kraftiga och motiverande. Ett passivt ”försvar” är mindre attraktivt.

Case Nasji

Den ryska ungdomsrörelsen Nasji (Наши) är ett bra exempel på hur kamp, motstånd och uppror motiverar. Rörelsen beskriver sig själv som antifascistisk och antioligark-kapitalistisk och, ja, demokratisk. De motiverande krafterna ligger i motsättningen, att vara anti-något, antagonism. Rörelsen är i en kontinuerlig kamp mot främmande och fientliga inflytanden som inte är förenliga med den ”ryska nationalidentiteten” och ”de patriotiska och historiska traditioner som hänför sig till försvaret av fosterlandet”. Nasji är ingen scoutrörelse, utan ett motuppror som skapades för att skydda den ryska ungdomen från främmande, fientligt och dekadent inflytande.

Nordisk fredsdvala

Passivt försvar – att vara ”lagom” och Jantelagen är kanske mera kännetecknande för de nordiska socialliberala samhällena. Vissa menar att vi slumrar i en slags fredsdvala i vår säkerhet och välfärd. Åtminstone kan man säga att kamp, motstånd och uppror är väldigt främmande för den liberala nordiska välfärdsmedborgaren. Vi väljer helst ett passivt försvar, även då vi upplever våldsamma övergrepp mot vår samhällsordning, frihet, våra symboler, ikoner och narrativer. Så har det gått med lejonet, flaggan och vinterkriget. Dessa symboler och myter har omdefinierats av de krafterna som är villiga att ta till motstånd och uppror. Allt detta förkroppsligas i skinheaden i en Kiitos 1939–1945 t-skjorta med lejonsmycket i silver runt halsen och Finlands flagga stolt insydd på rockens ärm eller rygg.

Bild av en "Kiitos 1939-1945" t-shirt.

Kiitos 1939–1945.

I stället för att säga att onda krafter omdifinierar våra symboler och myter för sina egna ändamål, kunde jag använda ordet ”stjäla” eller ”råna”. Men då skulle det förutsätta att ägaren värnar om sin egendom och skyddar den. Om inte, så är det högst fråga om olovligt bruk som möjliggörs av att ägaren saknat lås, bom och regel.

Passivt försvar känns ofta lagom och bra. Om till exempel ultranationalistiska rörelser går på gatupatruller och gör övergrepp på utlänningar och minoriteter så tar vi ofta till ord och kampanjer, främst i den trygga binära rymden, istället för att själva välja kamp och lämna ett fotspår i atomernas fysiska värld.

I att välja kamp finns dock en fara. Om vi accepterar att människan lätt attraheras av kamp, uppror och antagonism, lockas av våld och makt, dvs. att det finns en inneboende och naturlig benägenhet till moralisk ondska hos människan – så innebär det att ondskan segrar då kamp besvaras med kamp och våld med våld. Våldsprincipen är väl beskriven i Bibeln, Koranen och andra skrifter.

Och i denna [Tora] föreskrev Vi för dem att ett liv skall tas för varje liv som spills och ett öga för ett öga och en näsa för en näsa och ett öra för ett öra och en tand för en tand och för varje sår ett motsvarande sår.

Den heliga Koranen, 5:45

I en existentiell kamp finns naturligtvis alltid ondska. De ryska krigsbrotten i våra krig är välkända, men likaså kan flera fall av ondska från finskt håll också påvisas. I ett fall lyftes ryska stelfrusna soldater upp på vägkanterna och användes som vägskyltar.

Idag, över 70 år senare, i vår fredsdvala, ser vi människor attraheras av kamp och våld. Vi har gatupatruller av Soldiers of Odin och dylika rörelser och deras våldsamma motrörelser, bland andra den så kallade antifascistiska extremvänstern. Dessa utgör alla former av våldsamt uppror där individen genom kollektivet får förverkliga sig själv, driva sina ideal och sin våldsbild på ett sätt som känns effektivt. Det är just dessa rörelser som omdefinierar symboler, omformar ikoner och omskriver våra myter.

Istället för att dela i höger och vänster vill jag hellre tala om konservativa och progressiva krafter. De progressiva krafterna strävar ofta mot globala mänskliga mål utan motsättningar och konflikter. Tanken är att fred och stabilitet skapas genom samarbete och samverkan. Konservativa krafter har ofta mera gripbara mål och strävar till att nå dem genom antagonism. På individnivå pekas invandraren ut som fienden. På samfundsnivå är det en viss grupp av människor, t.ex. irakier, ryssar, romer eller finlandssvenskar som är fienden. På nationsnivå är det en grupp stater, en viss ”kultur” eller någon annan hegemoni som är fienden.

USA:s president Donald J. Trump. Bild: Whitehouse.gov (CC BY 3.0 US)

USA:s president Donald J. Trump. Bild: Whitehouse.gov (CC BY 3.0 US)

USA:s president Donald J. Trump exemplifierar detta; på statlig nivå är Mexiko den närmaste fienden, som åtgärdas med en mur som mexikanerna ska betala för. På lägre nivå är det den tredje statsmakten – medierna, den liberala demokratiska eliten, olagliga invandrare, domstolar och domare, muslimer och övriga grupper som utgör ett hot och får epitetet ”folkets fiende”. På personlig nivå blir den enskilda muslimen, demokraten, utlänningen, domaren och reportern den konservatives fiende.

Fly eller fäkta?

Hur ska man då komma till rätta med detta? Väljer vi kamp?

Övertygad om att människan inte är inneboende och naturligt ond, men samtidigt i den fasta tron på att kamp och våld är attraktiva krafter, så säger jag ”ja”.

Ord och kampanjer i cyberrymden räcker inte. Istället för virtuella fingeravtryck måste tydliga fotspår sättas. Finland är ett litet land med relativt få symboler, ikoner och narrativer. Därför är det av största vikt att värna om dem. Kamp ska inte betyda våld eller inskränkande av andras suveränitet, men det innebär att man är på plats i stund och ställe för att återta och bevara sina symboler och ikoner och återge deras berättelser.

Medier och liberala krafter hävdar ofta att intolerans, rasism, desinformation och extremrörelser bäst bekämpas med fakta. Det känns logiskt och rationellt, men om en nation i första hand är etnosymbolisk till sin natur(!) och vi talar med oss själva genom narrativer och deras motnarrativer där symboler och ikoner ges innebörder och betydelser, hur kan man då påstå att kalla fakta kan trumfa attraktiva berättelser eller att fenomen överhuvudtaget kan kvantifieras och dissekeras i det som vi vill kalla för ”fakta”? Symboler, ikoner och narrativer är inte vetenskapliga fakta, utan har alltid en innebörd och mening, som skapas och formas av de gemenskaperna som tolkar betydelserna.

Det finns många samfund som väljer olika slags kamper, trots att deras namn och beskrivningar hellre ger bilden av en lutning mot passivt försvar:

  • Fredskämparna i Finland (Suomen rauhanpuolustustajat) har ofta ordnat demonstrationer i syfte att hindra eller störa krigsövningar samt agerat i stöd för olika former av civil olydnad.
  • Försvarsmakten, vars namn anger ett passivt försvar, är en väpnad styrka och en laglig våldsapparat. I Japan har man tagit passiviteten längst och benämnt sitt väpnade försvar ”självförsvarsstyrkor”. I de flesta länder, t.ex. i Ryssland och i USA, talar man allmänt om väpnade styrkor (Вооружённые Силы, armed forces)
  • Amnesty (benådning) är en synnerligen aktiv människorättsorganisation. Amnestys personal greps bl.a. i en protest i Turkiet på sommaren 2017. Att delta i en protest i Turkiet är redan i sig är en kampaktion, där man kan förutse att ickevåld besvaras med våld.
  • Greenpeace. I detta fall räcker det säkert med ”Rainbow Warrior”?

Att motarbeta extremnationalism som i synnerhet attraherar våra unga på grund av våldet och makten, förutsätter i min mening att vi ordnar oss i samfund, värnar om våra symboler och myter och återger dem i berättelser istället för att tuta ut neutrala och färglösa fakta. Om vi accepterar att nationen främst är etnosymbolisk och massmedial, så kan inte faktabaserad debatt på ett adekvat sätt öka förståelse för, beskriva och påverka nationen. Det vi kallar för fakta utgör visserligen grunden, men fakta har begränsningar, även i Finland där vi uppskattar en ”objektiva” och ”vetenskapliga” debatter som leds av ”experter”.

Framför allt förutsätter motarbetande av extremnationalism att vi väljer kampen. Metoderna i en sådan kamp ska – av de orsaker jag tangerade när jag talade om moralisk ondska – grunda sig på ickevåld eller civil olydnad av detta slag, men att helt utebli och lämna gatorna och arenorna tomma eller att ta till flykt innebär att vi förlorar våra symboler, ikoner och narrativer. Den farliga och våldsamma extremnationalismen kräver motstånd. Alternativ som att distansera sig passar närmast för forskare som observerar fenomenet.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna och de reflekterar inte någon myndighets ställning.

Kommentarer med eget namn, om Du inte kommit särskilt överens om annat med mig.

Den kalla logiken bakom isen på Östersjön

Urspr. publicerad på engelska i BRE 6/2016 (19 dec 2016) med rubriken The icy logic of the Baltic Sea freeze.

Finland och den skandinaviska halvön på vintern. Bild: Jacques Descloitres, MODIS Rapid Response Team, NASA/GSFC

Fokus Östersjön

Ryssland kommer bedömt att fortsätta stärka sin militära förmåga i Östersjöområdet, med syfte att själv utöva kontroll eller hindra sina motståndare från att kontrollera området. Insikten till hur Östersjön från ett ryskt perspektiv har förändrats är väsentlig, då man överväger risker av en militär eskalation i området och skapar nya mekanismer för en hållbar nedtrappning.

Ryssland har sedan 2007 påbörjat en omfattande modernisering av sina väpnade styrkor, deras utrustning och det militärindustriella komplexet. Denna reform och den förändrade säkerhets- och militärpolitiska inriktningen blev uppenbara i och med militärdoktrinen från 2010 samt programmet för att förnya och modernisera försvarsmaterielen fram till 2020 (läs mera om GPV 2020; se även Persson, Gudrun, et al. Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016. FOI, Stockholm, 2016)

Uppdateringen av militärdoktrinen i december 2014, som alltså skedde efter ockupationen av Krimhalvön, antog en omvärldsbild av tävlan, kamp, konflikt och konfrontation. (se även KKrVA Handlingar och Tidskrift 1/2016, sid 8)

Typiskt för den aktuella utvecklingen i världen är ökad global tävling, spänning i växelverkan på olika nivåer hos nationer och områden, en kamp mellan olika värdesystem och utvecklingsmodeller, en globalt och regionalt ostabil politisk och ekonomisk utveckling, vilken har sin bakgrund i försämrade internationella relationer. En omfördelning av inflytande och makt till fördel för nya centrum för politisk och ekonomisk tillväxt och dragkraft pågår.

Rysk militärdoktrin 2014, 9. (Военная доктрина Российской Федерации. Källa: kremlin.ru). Översättning min egen.

Den nya ryska militärdoktrinen höjer samtliga krigsövningar i länder vars landområden eller territorialvatten avgränsar till Ryssland (eller dess allierade) till militära hot. Den tidigare doktrinen gjorde här en urskiljning mellan vanliga övningar och övningar som var provokativa, såsom t.ex. övningar där kärnvapeninsatser övades.

Från Sovjetunionen till Ryssland

Från ett ryskt perspektiv reflekterar dessa utvecklingar i politiken äntligen ett svar på den förändring i säkerhetsomgivningen som varit uppenbar i redan två decennier. Under det kalla kriget hade Sovjetunionen så gott som obestridd tillgång till Östersjön. Imperiets fall lämnade Ryssland med ett område, där kontrollen av (de geoekonomiska) flöden av varor, information och människor hade stulits från björnens tassar. Från att ha kunnat utöva kontroll och projicera styrka över hela Östersjökusten, så fick det nyfödda Ryssland, med undantaget av enklaven Kaliningrad, se sig undanskuffad till det bortersta hörnet av Finska viken, samtidigt som dess motståndare skapade nya stryppunkter (choke points).

En viktig faktor i återtagandet av handlingsfriheten är kontroll av sjö- och luftrum (inkl. rymden). Rysslands framskjutna gruppering av strategiska robotsystem samt ökat fokus på tillträdesförsvar och kontrollbestridande försvar (anti-access and area denial, A2/AD, mera om A2/AD på svenska här) ska ses mot denna bakgrund. Att strategiskt bombflyg igen dykt upp över Östersjön och övar kärnvapenangrepp är signaler på en vilja att förändra en säkerhetsbalans som i nuläget upplevs vara ofördelaktig. I syfte att kontrollera flödet av varor, information och människor fokuserar Ryssland nu sina väpnade styrkor på Östersjöområdet, i synnerhet de strategiska choke points som utgörs av Bält (danska sunden) och Gotland – åter beväpnat – samt den smala rännan Finska viken, som har blivit en inbrottspunkt till Östersjön för den ryska marinen och flygvapnet.

Tupolev Tu-22M3. Bild: Försvarsmaken (Sverige).

Tupolev Tu-22M3. Bild: Försvarsmaken (Sverige).

Dödläge för Sverige och Finland

De militärt icke-allierade östersjöstaterna Finland och Sverige är i ett moment-22 läge. Ökat militärt samarbete med NATO, i synnerhet inom inhämtning och utbyte av underättelser och annan information, operationer och förmågeutveckling, ökar riskpotentialen utan att i gengäld bidra med motsvarande och proportionella säkerhetsgarantier. Att däremot avstå från militärt samarbete, genom att bland annat upprätthålla eller öka ömsesidiga beroenden med Ryssland och göra ensidiga förklaringar om deeskalering och vidta därtill hörande militära åtgärder öppnar i sin tur länderna för rysk politisk och militär utpressning, då deras förmåga att hävda territoriell integritet minskar.

Finland och Sverige balanserar på linan på två olika sätt. ”Hand i hand” innebär att länderna gradvis och tillsammans ökar sitt försvarssamarbete i syfte att skapa gemensamma (balanserade, delade och kostnadseffektiva) operativa förmågor. I den suveräna approachen ingår länderna fördjupade försvarssamarbeten med de större NATO-medlemmarna. Säkerhetsomgivningen förändras och försämras dock snabbare än handlingarna hinner översättas till reell strategisk eller operativ effekt.

Ryssland, som antagit ett konfliktinriktad och konfrontativ (adverseriell) politik, kommer fortsatt att fokusera på Östersjön. NATOs militära insatser, som syftar till att stärka dess förmåga att projicera militär styrka till området, även om de är pyttesmå jämförda med ryska övningar och omgrupperingar i området, kommer att öka Rysslands engagemang att uppfylla sina militära reformer och moderniseringsprogram tidigare och snabbare än planerat.

Mekanismerna för avspänning återfinns inte i den militära domänen, om inte de icke-allierade Sverige och Finland gör snabba och tvära U-svängar i sina säkerhetspolitiker. Ekonomisk tillväxt, ökad handel, växelverkan med ömsesidiga fördelar som skapar inbördes beroende värdekedjor, är än i dag de viktigaste beståndsdelarna av fred, säkerhet och stabilitet i Östersjöområdet. Även om sanktioner är effektiva på kort sikt, så bryter de ned gynnsamma beroenden mellan Ryssland och väst och är på sikt skadliga för säkerheten i området, då de legitimerar den ryska konfrontativa världsbilden och skapar dödlägen för icke-allierade stater.

Konfliktlösning – ett uppriktigt ömsesidigt åtagande att öka ekonomisk stabilitet och ömsesidigt beroende kräver dock den skarpaste av U-svängarna i rysk politik. En sådan är inte tänkbar, då den ryska politiken och handlingarna, som med vapenmakt eller hot av vapenmakt strävar till att ensidigt återta en stormaktställning, från västerländskt håll generöst belönas med passivitet, tröghet i beslutsfattande och sävlighet i motåtgärder.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Finlands bilaterala väg

Ut Norden, in Vitryssland

Den 22 mars 2016 kan mycket väl gå till historien som den dag, då Finland började bryta från de övriga nordiska länderna och EU samt påbörjade ett djupare bilateralt samarbete med Ryssland. Republikens president Sauli Niinistö träffade Rysslands president Vladimir Putin på dennes initiativ i Moskva.

Finlands president Sauli Niinistö och Rysslands president Vladimir Putin

With President of Finland Sauli Niinisto. March 22, 2016 Novo-Ogaryovo, Moscow Region. Source: kremlin.ru

I Finland kom presidentens kansli ut med ett längre pressmeddelande än vanligt på finska och engelska. Den svenska översättningen var bara en kortare resumé. Bland annat noterade man inte att Niinistö avslutade diskussionerna och presskonferensen med en sedvanlig inbjudan till den ryska presidenten att besöka honom i Finland. Detta besök har nu blivit mera aktuellt. Att Republikens presidents kansli

  1. valde fel marschordning, dvs. att först gå ut med finskt och sedan engelskt pressmeddelande
  2. valde att försumma tvåspråkighet, dvs att inte köra ut samma på svenska och
  3. valde att inte bifoga mera information, dvs. att inte länka till ryska presidententkanslins pressmeddelande och video från presskonferensen

är helt oförståeligt. Antingen är man bara oskickliga eller så har man på presidentkansliet en uppfattning om att man med köra ut bristfällig och selektiv information kan få saker att gå under radarn.

Offentlighet som vapen

Från rysk sida noteras och publiceras allt i god detalj och offentligt. President Putin kom inte bara med varma ord, utan lade också hårda siffror på bordet och talade om den aktuella ambitionsnivån på den ekonomiska fronten.

Presskonferens efter rysk-finskt samtal. Klicka på bilden för att komma till sidan med textad video. Bild: kremlin.ru.

Presskonferens efter rysk-finskt samtal. Klicka på bilden för att komma till sidan med textad video. Bild: kremlin.ru.

We agreed that the Intergovernmental Commission will work actively on re-establishing and enhancing multidimensional ties. At the same time, I want to note that economic players are very determined, so to speak: they are working and building major, ambitious plans.

The total volume of accumulated Russian investments in Finland is $2.3 billion, while Finnish investments in Russia make up $2.9 billion, and if we include investments through third nations, it’s over $12 billion. We are cooperating successfully in many areas – for example, in shipbuilding. Thanks to this, Helsinki’s shipbuilding capacity is fully loaded through 2018; I repeat, they are stably loaded with our orders, I mean the construction of six ships, five of which are for Russian end users. In April, for example, we will transfer the world’s first LNG fuelled icebreaker to our Finnish partners.

Den absolut största nyheten är förstås att ”Finland och Ryssland har kommit överens om att trafiken vid gränsövergångarna vid Salla och Raja-Jooseppi i norra Finland begränsas under en period på 180 dygn så att inga andra än finska, ryska och vitryska medborgare samt deras familjemedlemmar får passera dessa gränsövergångar.”

Putin noterade särskilt under presskonferensen att emedan överenskommelsen specifikt påverkar tredje staters medborgare, så påverkas inte det rysk-vitryska samarbetet och vitryska medborgare av avtalet.

Däremot så påverkas samtliga övriga nordiska medborgare av detta avtal. Ryssland var mycket noga med att inkludera vitryska medborgare i överenskommelsen. Här tog inte Finland nordisk sak för att göra det möjligt för bland annat svenska och norska medborgare att nyttja gränsövergångarna, utan agerade suveränt och förhandlade bilateralt med Ryssland.

Samtidigt noterar Putin under presskonferensen på en fråga av veteranreportern Kerstin Kronvall sitt egna starka agerande i nära och tätt samarbete med Finlands president och trumfar med att i god diplomatisk ton avsluta med att tala om ”våra finska vänner” och återigen nämna ”partnerskap”. Referenserna till partnerskap i talet är värda att notera.

För en tid sedan fick jag ett samtal av Finlands president. Han tog upp dessa gränsproblem och bad oss att lösa dem. Som ni ser är det precis vad vi har gjort.

President Putin på presskonferensen 22 mars 2016, översatt av Hufvudstadsbladet.

Egna val eller reflexiv kontroll?

I Finland är det populärt att se detta som eget aktivt agerande inom ramen för det som kallas stabilitetspolitik och upprätthållandet av ”särskilt goda relationer” eller ”goda grannrelationer” till Ryssland. Detta präglas av en viss enkelriktad skytteldiplomati där trafiken går från Helsingfors till Moskva och Sotji. Putins kommentar om hur 1 700 gränsövergångar nu inom loppet av två månader förvandlades till några enstaka bekräftar detta som framgång baserat på aktivt och bestämt agerande från finskt håll, vilket lett till samförstånd och kraftiga åtgärder av den statsledningen försökt påverka, dvs. president Putin.

En sådan infallsvinkel bottnar i en tanke om finsk paritet som statsaktör och ett särskilt finskt inflytande, vilket i sin tur bottnar i vår gemensamma historia i synnherhet från kalla kriget och det att vi från rysk sida uppskattas som ett djärvt och självständigt folk, vilket i sin tur som bottnar i en mytomspunnen krigshistoria från åren 1939–1944.

Ett annat sätt att se på saken är att Ryssland med sitt inflytande och sitt agerande påverkar oss, i syfte att få vår statsledning att fatta för Ryssland gynnsamma linjeval, som på finskt håll ses som för Finland gynnsamma. Införandet av aktivare bilaterala relationer, gemensamma samtal, avtal och överenskommelser, där man fokuserar på att öka samarbetet på dom områden som inte är sanktionerade samt aktivt söker efter luckor och kryphål i Rysslandssanktionerna, är ett praktexempel på lyckad reflexiv kontroll. Det finska glidet österut slår samtidigt nya sprickor i ett flertal traditionella samarbeten och skapar osäkerhet.

Reflexiv kontroll är synnerligen effektivt mot parter där den beslutsfattande makten ligger hos få och ärenden inte är föremål för offentlig eller ens begränsad debatt. Så är fallet Finland. Emedan chefskapet i utrikespolitiken tillkommer presidenten –– i samråd med statsrådet (regeringen), så är den finska delningen tydlig; presidenten sköter förhållanden i riktning öst och statsrådet det övriga i samråd. Den finska målgruppen för informationspsykologisk påverkan (reflexiv kontroll) är liten och välstuderad.

Att man från finskt håll dessutom väljer att tona ned och styra offentlig debatt är en varningssignal för att verkan åstadkommits och önskat omformande av opinioner redan skett. Ytterligare varningssignaler utgörs av att försvarsministeriets webbplats utsattes för en it-attack samma dag som presidentmötet pågick (se även här och isht här) och en dag senare var riksdagens webbplats mål för en liknande attack.

Repris Soini

Finlands utrikesminister Timo Soini besökte sin ryska kollega, den skicklige och tuffe diplomaten Sergej Lavrov i Moskva den 6 juni. Avseende Rysslands förhållande till Finland och finsk statsledning var detta en mera jordnära repris av presidentbesöket.

A joint news conference following talks with Foreign Minister of the Republic of Finland Timo Soini, Moscow, June 6, 2016. Photo: The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation.

A joint news conference following talks with Foreign Minister of the Republic of Finland Timo Soini, Moscow, June 6, 2016. Photo: The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation.

 

Nato-övningen BALTOPS, som Ryssland tidigare deltagit i var i fokus för ryska kommentarer och finskt  medieuppstånd innan besöket. Lavrov kommenterade övningen – och Nato-övningar vid Rysslands gränser generellt – med skarpa ord under mötet. I sedvanlig rysk ton, försäkrade man sin publik om att man ser lösningen i konflikter ligga i internationell rätt och internationella säkerhetsstrukturer, men förbehöll sig rätten att besvara risker ”med adekvata responser”.

Av särskilt intresse i sammanhanget är utskriften av presskonferensen på det ryska utrikesministeriets webbplats. Soinis svar har blivit bortlämnade och utskriften består endast av Lavrovs kommentar och svar.

Question (addressed to Foreign Minister Timo Soini): Finland is not a NATO country, yet for the first time it’s allowing NATO war games, the Baltops exercise, to take place on its territory. You know better than most that Russia is very unhappy about this, that it considers it a provocation, considering how close all this is happening to the Russian border. Why has Helsinki chosen this apparent path of escalation? How is this going to help you better relations with Russia, which you call friendly?

Sergey Lavrov (speaking after Timo Soini): I can add that we have reaffirmed our belief that each country has a sovereign right to choose a security policy it considers appropriate. At the same time, we make no secret of our negative attitude to the NATO policy of moving its military infrastructure closer to our border and involving other states in its military activities. In this context, Russia has a sovereign right to use such methods to protect its security as appear to be adequate to the existing risks. I am convinced that our Finnish friends and neighbours are aware of this.

Finlands utrikesministerium har inte heller tagit tid eller haft ork att se till att det som sagts blir offentligt och rapporteras fullständigt. På utrikesministeriets webbplats finns bara ett pressmeddelande om Soinis besök, upplagt fyra dagar innan besöket den 2 juni. Lyckligtvis räddas vi av Russia Today’s väl producerade YouTube-kanal RUPTLY, som återger videon från presskonferensen.

Observationer och slutsatser

Den ryska statsledningen nyttjar mycket skickligt offentlighet som sitt vapen samt har en god förmåga att producera nyheter om händelser både för internt ryskt och externt utländskt bruk, som är snyggt skräddarsydda för avsedd publik. Förarbetet görs även mycket väl och ryska medier har en klar dagordningsfunktion, både internt, men i synnerhet externt.

Då dessa nyheter innehåller vinklingar, bortlämnade fakta eller rent lögnaktiga påståenden, reagerar vår egen media ofta mycket dåligt. Statsledningen sluter sig som en mussla och går från haltande strategisk kommunikation till dementeranden av pressansvariga eller nya formuleringar av ”No comments”. Pinsamt tydligt blev detta då svar på DefenseNews artikel angående Finlands förhandlingar med Ryssland krävdes.

Nyheten och dementierna nådde även ryska medier, som var mycket kvicka att publicera dem.

En tydlig slutsats på basen av dessa och flera tidigare observationer är att Ryssland mycket skickligt utövar kontroll och dominans i medier. Den ryska statsledningen har en god förmåga att styra diskussionen samt beslutsfattare i den riktning som önskas. Finland behöver ett försvar mot en sådan typ av inoformationspsykologisk krigsföring. Detta kräver en mycket större offentlighet av statsledningen och beslutsfattarna samt en bättre samverkan mellan förvaltningen och medierna. Genom att mörklägga information så skadar beslutsfattarna endast våra egna finska intressen, då de utsätter sig själva för informationspsykologisk påverkan som kan pågå i längre stunder obemärkt och utsätter folket för ensidig, vinklad och fientlig information som sammanställs och publiceras av ryska medier i den ryska statsledningens koppel.

Mörkläggande, bristande offentlighet och hemliga förhandlingar kan utvecklas till allvarliga hot mot demokratin och Finlands suveränitet. Som värst är varken beslutsfattarna själva eller folket medvetna om att detta sker.

Väckning på fortet! Reflexiv kontroll utgörs av välstuderade, dokumenterade teorier, tekniker och metoder som även andra än fd. KGB-agenter känner till och nyttjar.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.