Utbilda och granska! [Finlands försvarsförmåga, del 6]

Gästinlägg 29 mars 2016, Charly Salonius-Pasternak.

Charly Salonius-PasternakFörsvarsmaktens förmåga är som helhet inte så bra som man i offentligheten ger en bild av. Globalt sett har Finland ett unikt och välanpassat försvarssystem, där statens, den privata och tredje sektorns aktörer känner sina roller och samövar. Grunden är alltså utomordentlig. Trots detta saknar Finland en välutrustad, välutbildad och beredskapskontrollerad krigstida försvarsmakt.  Skillnaden mellan det som beskrivs och verkligheten bottnar i utebliven utbildning. Anskaffning av nytt stridsflyg och nya ytstridsfartyg under nästa decennium åtnjuter stöd på bred basis, men just nu vore den centrala anskaffningen till försvaret utbildning. Utan en märkbart ökad utbildning och periodiskt återkommande beredskapskontroller som täcker hela försvarsförmågan, riskerar den finska retoriken om ett trovärdigt försvar att urholkas redan i snar framtid, skriver Charly Salonius-Pasternak. Åsikterna i detta inlägg är naturligtvis Charlys egna och reflekterar nödvändigtvis inte det Utrikespolitiska institutets eller någon myndighets officiella ställning.


Finland har inte utbildade krigstida trupper och vi vet inte om vi kunde ställa upp dem tillräckligt snabbt

Försvarsmaktens förmåga är som helhet inte så bra som man i offentligheten ger en bild av. Skillnaden mellan det som beskrivs och verkligheten har noterats av inre och yttre observatörer. Huvudorsaken till att klyftan vidgats, är att den centrala ”anskaffningen” i syfte att förstärka försvarsförmågan – dvs. utbildning  – har lämnats ogjord. Anskaffning av nytt stridsflyg och nya ytstridsfartyg under nästa decennium åtnjuter stöd på bred basis, men just nu vore den centrala anskaffningen till försvaret utbildning, som även innebär beredskap som kopplad förmåga. Utan en märkbart ökad utbildning och periodiskt återkommande beredskapskontroller som täcker hela försvarsförmågan, riskerar den finska retoriken om ett trovärdigt försvar att urholkas redan i snar framtid.

I festtal om försvaret upprepas med liturgisk precision att en välutbildad reserv är en viktig hörnsten för Finlands försvarssystem. Faktum är dock att Finland inte har välutbildade krigstida trupper. Visserligen kan försvarsmakten med marinens, flygvapnets, arméns och gränsbevakningsväsendets anställda personal påbörja strid mot angripare, men då uteblir förmågan till uthållig insats, förbandsmassa och centrala kompetenser.

Finland har ett unikt och välanpassat försvarssystem

En alltför stor det av reserven och den anställda personalen saknar en med övning testad förmåga att fungera i krissituationer och leda större förband. Många politiker och även försvarsmakten själva har påtalat, att man efter försvarsmaktsreformen t.ex. i fallet av repetitionsövningar för reserven gör en återtagning till en god nivå avseende vidmakthållandet av försvarsförmågan (förmåga att avvärja väpnat angrepp). Det här är osant, i synnerhet då man beaktar den förändrade säkerhetsomgivningen och den märkbart förbättrade förmågan hos ryska väpnade styrkor.

Omfattningen av problemet blir synligt, då man noterar att armén, dels med syfte att möta kraven på modern krigsföring i ett splittrat stridsfält, reformerade sitt stridssätt. Den kan beskrivas som en omfattande ”slå och spring” -doktrin, där mindre förband samordnat tillfogar fienden förluster och lösgör sig snabbt för att omgruppera för nytt angrepp. Detta nya stridssätt har inte utbildats till större delar av vår försvarsmakt. Då armén under 2015 utbildade knappt 13 000 reservister, kan man bedöma att det tar tio år innan hela vår krigstida förbandsmassa åtminstone en gång har repetitionsutbildats till att strida enligt nytt stridssätt. Finland har alltså just nu inte välutbildade krigstida trupper, och den enda möjliga lösningen ligger i att kraftigt öka antalet repetitionsövningar för reserven.

Arméns reformerade stridssätt. Video med engelsk text. Källa: Försvarsmaktens Youtube-kanal.

Skapandet av en välutbildad reserv kräver mera än bara ökning i repetitionsövningar. Det kräver också övning i större förbandshelheter, modernisering av utbildning och verksamhet, utvecklandet av förmågan till gemensamma (joint) operationer, och värdering av mobiliseringsförmågan av snabbinsatta beredskapsförband.

Det nuvarande systemet är en relik från en tid, då statsledningen kunde lita på en strategisk förvarning på upp till ett år, vilket i sin tur innebar flera månaders tid att mobilisera och därefter fortsatt utbilda och krigsöva. Nu vet vi att planer kan verkställas inom loppet av dagar eller timmar. Detta kräver beredskapskontroller.

Syftet med beredskapskontroller är att bekräfta, att försvarsmakten inom utsatt tid kan ställa upp beordrad förbandsmassa, i syfte att skapa en avskräckande tröskel för motståndaren eller in extremis påbörja försvaret av riket. Denna centrala del av försvarsförberedelserna har inte verkställts på grund av rädsla för kostnader och politiska signaler. Frågan bör dock ställas; varför skulle vi vara rädda för att visa vår beredskap att försvara vårt rike? Rädsla för merkostnader, både från repetitionsövningar och från beredskapskontroller är förståeligt i detta ekonomiska läge, men det är inte klokt att lägga ned pengar på beväringsutbildning (värnpliktigutbildning) om krigsförbanden får förfalla i reserven.

Beredskapskontrollerna ska vara tillräckligt stora för att tillgodose olika målsättningar, ca 30 000 soldater. En prislapp på några tio miljoner euro (100 milj SEK) skulle tillkomma. I praktiken skulle detta även kräva att utbildningen av beväringar (vpl) skulle avbrytas för viss tid; något som redan småskaligt prövats i en av försvarsmaktens övningar under fjolåret. Naturligtvis skulle en beredskapskontroll avslöja många svagheter i planeringen, men det är syftet med sådana kontroller. En minutiöst genomförd bereskapskontroll skulle också avslöja att utrustningen och utbildningsnivån hos förbanden som ingår i regional- och lokaltrupperna inte motsvarar aktuell hotbild.

Finland har inte välutbildade krigstida trupper

Globalt sett har Finland ett unikt och välanpassat försvarssystem, där statens, den privata och tredje sektorns aktörer känner sina roller och samövar. Grunden är alltså utomordentlig. Trots detta saknar Finland en välutrustad, välutbildad och beredskapskontrollerad krigstida försvarsmakt. Stormväder skönjes i horisonten, men den politiska och militära ledningen vågar inte kräva att medborgarna övar på hur man applicerar paraplyet och vill inte kolla om regndräkten ännu tål vatten. Ligger orsaken i politiska beslutfattares eller även försvarsmaktens bristfälliga lägesbild? I det nuvarande världspolitiska läget är det svårt att acceptera att förberedelser lämnas ogjorda på grund av en inkomplett eller ideologisk tonad lägesbild.

En möjlig lösning vore att presentera övningar och kontroller likt anskaffningar inom materielprogram, t.ex. vapensystem för långräckviddig verkan, och sedan förklara för beslutfattare hur brister i denna ”utbildningsanskaffning” inverkar på försvarsförmågan. Utan snabba beslut blir skillnaden mellan verkligheten och liturgin om ”den välutbildade reserven” så stor, att någon mycket väl kan tänka sig pröva hur väl foten ryms i klyftan.

//Charly Salonius-Pasternak


Du kan följa Charly på Twitter och hans publikationer vid finska UPI hittar Du här. Jag rekommenderar mycket varmt den senaste, ”The Swedish Defence Policy Paradox”, som är högst aktuell idag och framöver.