Optionsvärdering Nato

Finlands utrikespolitiska spelrum försnävas radikalt. Ryssland har ockuperat sin granne, ohämmat och arbiträrt använt vapenmakt utom sina gränser, förgiftat informationsrummet med psykologisk krigsföring och desinformation, med lagstiftning begränsat sina egna medborgares och i Ryssland bosatta privatpersoners samt juridiska personers fri- och rättigheter. Finland kan inte längre konstatera att vår politiska kurs inte kommer att gira eller lita på en Nato-option ad infinitum. Det handlar om ett ödesval och den elfte timmen närmar sig.

Utred Nato!

Utrikesministeriet publicerade på fredagen den 29 april en bedömning om konsekvenserna av ett eventuellt finskt Natomedlemskap, som sammanställts av en expertgrupp. Gruppen på fyra eminenta forskare överlät rapporten till utrikesministern Timo Soini. Jag rekommenderar varmt denna rapport som läsning.

Inför publiceringen och efter det har Sveriges roll i saken samt det ömsesidiga beroendeförhållandet mellan Finland och Sverige debatterats flitigt. I Finland konstateras status quo, dvs. att ett medlemskap är Finlands ensak.

Den svenska debatten slår slint på många håll. Sveriges riksdag ska den 25 maj rösta om samförståndsavtalet (MoU, Memorandum of Understanding) för värdlandsstödet (HNS, Host Nation Support). Detta korta, rätt koncisa avtal, som alltid kräver nogrannare tekniska avtal (TA, Technical Areement) och kravställningar (SOR, Statement of Requirements), är egentligen ett ganska enkelt ramavtal (ramverk) som har blåsts upp till gigantiska proportioner. Såväl i Sverige såsom i Finland har flera kockar kryddat soppan med kärnvapen och i Sverige har man till och med tagit till miljöargument för att stoppa värdlandsavtalet(!) Det som gör det hela konstigt är att folkets, parlamentens och regeringarnas minnen är korta i bägge länderna. I de konsensusberedda säkerhets- och försvarspolitiska redogörelserna (fin. SR, statsrådets redogörelse) och försvarsbesluten (sv. RP, regeringsproposition) har man i flera repriser uttryck att länderna ska ha förmåga att ta emot utländsk hjälp samt ge hjälp till utlandet. I Finland tog det nästa 15 år att gå från godkänt ”försvarsbeslut” till verkställande, men saken blev klar då Kommendören för Försvarsmakten bemyndigades att underteckna avtalet. I Sverige har man på något sätt lyckats remittera till riksdagen ett ärende, som den redan gett fullmakt till regeringen att sköta. Tala om detaljstyrning. Micromanagement som visserligen finner sitt like i de årliga regleringsbreven till Försvarsmakten. Det handlar om att justera lagrum, logistik och ledning, men det förefaller underligt att lagberedningen och det övriga framskridit mycket trögt i hård motvind.

Nå, det handlar väl om svensk stil; diskutera och fundera så att alla är nöjda med beslutet, eller hur?

Tvetydigt Nato

Samtidigt kommunicerar Nato motstridigt och ambivalent. Först konstaterar USAs Nato-ambassadör Douglas Lute, att Natos utvidgning inte är aktuell för viss tid. Samtidigt besöker den tjeckiske Nato-generalen Petr Pavel både Finland och Sverige och är beredd att föra oss in genom den öppna dörren, bara vi vill ”plugga in”.

Det är klart att russofiler, putinverstehers och rysstroll ser detta som ett försök av den elaka och listiga alliansen att få snurr på svenska och finska sinnen, skapa rysskräck i Sverige och rysshat i Finland och köra landen in i Nato tvärtemot folkens vilja och i strid med de två neutrala fredsstaternas bästa intressen.

Varför talar då Nato med så många olika röster och toner?

Nato är i grund och botten en politisk allians mellan jämlika stater, vars syfte är att garantera sina medlemmars frihet och demokratiska samhällsordning genom ett gemensamt försvar.

The Parties to this Treaty reaffirm their faith in the purposes and principles of the Charter of the United Nations and their desire to live in peace with all peoples and all governments. They are determined to safeguard the freedom, common heritage and civilisation of their peoples, founded on the principles of democracy, individual liberty and the rule of law. They seek to promote stability and well-being in the North Atlantic area. They are resolved to unite their efforts for collective defence and for the preservation of peace and security. They therefore agree to this North Atlantic Treaty:

Nordatlantiska fördraget (Washingtonfördraget), inledningen.

Nato är inte en centralstyrd Warsawapakt, där USA använder his master’s voice. Detta var uppenbart vid Gulfkriget och Irakkriget där aktörerna var USA med allierade, men inte Nato. Beträffande Nato, så talar general Pavel med organisationens röst och upprepar det som Nato hittills upprepat i flera olika fora och vid flera olika tillfällen. Dörren är fortfarande öppen (open door policy) och Sverige och Finland är toppartners (med Jordanien, Australien och Georgien) och vore snabbt redo för medlemskap. ”Plugga in”, liksom.

Den amerikanske Nato-ambassadören Douglas Lute talar däremot med USAs röst, då han säger att den strategiska omgivningen och omvärldsutvecklingen begränsar Natos utvidgning, även om Ryssland inte har veto till medlemskap i alliansen eller annan verksamhet. Det lönar sig att vara lyhörd till båda stämmorna, i synnerhet de toner som sätts av de större Nato-medlemmarna, då man försöker bedöma hur och när en finsk (eller svensk) Nato-option kunde inlösas.

Den viktigaste framtida händelsen för Nato är utan tvivel toppmötet i Warsawa som ordnas 8–9 juli, där man mycket sannolikt, i enlighet med meddelandet i december 2015, kommer att bekräfta Natos open door policy, som baserar sig på Washingtonfördragets 10. artikel. Det kan trots det redan skönjas att ett skärpt tillämpande av densamma paragrafen avseende bedömningar kommer att ske. Innebörden av detta är att ett land som kallas som medlem, ska ha reella förutsättningar att bidra med ökad säkerhet till det nordatlantiska området och även politisk binda sig till avtalet. Ambassadör Lutes ord betyder att USA inte vill ha flera problembarn eller säkerhetskonsumenter i Nato. Det motståndet räcker mycket väl, eftersom beslut fattas enhälligt.

The Parties may, by unanimous agreement, invite any other European State in a position to further the principles of this Treaty and to contribute to the security of the North Atlantic area to accede to this Treaty. Any State so invited may become a Party to the Treaty by depositing its instrument of accession with the Government of the United States of America. The Government of the United States of America will inform each of the Parties of the deposit of each such instrument of accession.

Nordatlantiska fördraget, artikel 10. (kursiveringen min egen).

Fripassagerarna Finland och Sverige

Finland och Sverige är avancerade partnerländer och partnerskapsprogrammets nya evolution EOP (Enhanced Opportunities Programme) baserar sig på att detta erkänns. Gränsen har dock nåtts. Nato-länderna har stärkt sina åtaganden inom ramen för Washingtonfördragets 3. artikel och mycket snabbt höjt sina försvarsutgifter, fördjupat sina samarbeten samt tillsammans och enskilt effektiverat sin försvarsplanering i enlighet med det försämrade omvärldsläget. Sverige och Finland må vara avancerade och kunniga, men med försvarsbudgeter som är 1,1–1,3 procent av BNP, kan man inte längre hävda särskild kostnadseffektivitet. Gränsen har nåtts.

Heja Sverige…

Sverige har blivit en säkerhetskonsument. Visst har Sverige förmågor, som producerar säkerhet och bidrar med mervärde till gemensam säkerhet, men Sverige är ännu i flera år oförmögen att försvara sig själv mot angrepp eller mot politisk och militär påtryckning. I medierna flaggas nya satsningar på försvaret, men dom kommer flera år för sent, är underdimensionerade och deras effekt börjar skönjas först på 2020-talet. Den svenska försvarsmakten har en verifierat bristfällig förmåga till försvar av Sverige, bristfällig förmåga till uthålliga insatser och bristfälliga ekonomiska förutsättningar för att omställa till ny organisation. Man har förstått att ta skeden i vacker hand och se över mera permanenta säkerhetslösningar, som möjliggör en återtagning av de egna förmågan i samarbete med andra.

Meanwhile in Finland

Finland glider i samma kategori. En manstark försvarslösning bidrar till att kunna hävda territoriell integritet, förmågan att avvärja angrepp samt att hålla de centrala områden i egen kontroll. Förmågan att göra något mer utöver detta har dock i flera års tid sakta eroderats genom en ökning av materiella brister och anskaffningar av utrustning i mindre antal än vad förmågekraven har förutsatt. Arméns artilleri består till huvuddelen av dragna pjäser från efterkrigstiden, luftvärnet är otillräckligt och antalet av annan ammunition och andra system än tungt eldrörsartilleri räknas i tiotalen. Detta utgör allvarliga brister inom olika förmågeområden och i sådana situationer där vapenmakt måste användas snabbt och flexibelt, t.ex. mot en luftburen och luftlandsatt fiende. Flygvapnets HX-anskaffning och marinens nya ytstridsfartyg ökar inte förmågan, utan de ersätter utrustning som utrangeras med ett mindre antal. Även om de ersättande lösningarna skulle vara toppteknologiska magiska innovationer i stil med Nokia och Angry Birds, så är minskningen av antalet system till två tredjedelar eller till och med hälften av dagens antal ett kallt faktum.

Detta kan inte kompenseras med överlägsen finsk taktik. 2020-talets Finland har mycket få stridssystem och övriga system, som skulle kunna skapa mervärde till ett gemensamt försvar, då det redan är svårt att försvara det egna landet. Finlands värde ligger i dess geografiska läge och ett väl skyddat kärnområde. Försvaret av hela landet – om man förstår det som att försvarsmakten reagerar lika snabbt och bestämt på angrepp även i det mest avlägsna hörnet av riket – är något som man numera även i festtal låter bli att tala om. Ett absolut och omedelbart försvar av hela Finland kan bara nås i samarbete med andra. Det innebär inte att en avlägset hörn av t.ex. Lappland skulle ges utan strid. Men det innebär att Ryssland vid tillfälle och behov kan ta och i långa stunder ockupera delar av Finland. Likaså vore priset för återtagandet av ett sådant avlägset hörn mycket högt.

Kommendören för försvarsmakten Jarmo Lindberg (t.v.), SACEUR Phil Breedlove och ÖB Sverker Göranson (t.h.) undertecknar Host Nation Support -avtalet i NATOs toppmöte i Wales 2014. Bild: SHAPE photo, Edouard Bocquet, SHAPE Public Affairs Office

Kommendören för försvarsmakten Jarmo Lindberg (t.v.), SACEUR Phil Breedlove och ÖB Sverker Göranson (t.h.) undertecknar Host Nation Support -avtalet i Natos toppmöte i Wales 2014. Bild: SHAPE photo, Edouard Bocquet, SHAPE Public Affairs Office.

Slutsatser

Sverige och Finland bör förstå att fripassagerare tillåts endast så länge utrymme finns. Därefter flyger man ut i farten. Sverige har en liten strategisk fallskärm som man kan glida till trygga Svea med. Finland störtar rakt till Sibiriens vargar. Natos dörr stängs snart. I fortsättningen beviljas inträde mot bevis på ett berömligt försvar samt uppvisad förmåga och vilja till försvar i samarbete. Andra får göra höger och vänster om och gå hem. Ryssland lyssnar inte på Finland och anser inte Finland vara en särskild partner eller granne, även om ordet ”partner” florerar då president Putin och övriga ryska politiker talar med sina finska motparter. Då handlar det tyvärr närmast om reflexiv kontroll. I en möjlig framtida kris griper Ryssland alla chanser att exploatera finskt territorium och finsk svaghet utan konsultationer eller rådplägningar. Den tröskel som Ryssland inte överstiger är Natos gräns. Detta vill Nato vara tydlig med. Därför vill försvarsalliansen inte ha medlemmar som skulle kräva att redan tunnt spridda resurser sprids ännu tunnare. Alliansen vill inte heller ha politiskt ambivalenta nya medlemmar, vars förhållande med Ryssland rubbar Natos enighet. Bland andra är Turkiet, Grekland, Ungern och Bulgarien problematiska just i sina förhållanden till Ryssland, var och en av olika orsaker. Därför utgör de även en bred och mångfacetterad angreppsyta för rysk informationspsykologisk påverkan, vars mål är att försvaga och destabilisera enigheten i den västerländska värdegemenskapen.

För Finlands del vore en hastig cementering av landets Nato-linje som status quo på basen av den säkerhetspolitiska redogörelsen en stor risktagning. Nato-utrdeningen har inte producerat något nytt. Konsensusberedningen av statsrådets säkerhetspolitiska redogörelse kommer att leverera en färdig resursanpassad omvärldsanalys som riskdagen inte på riktigt debatterar. Eller åtminstone vore en sådan debatt oerhörd i tiden av de moderna redogörelserna. Beslutet kan inte vänta väldigt länge. Dörren till Nato stängs och kreditbetyget på Finlands försvar är sakta sjunkande. I redogörelsen måste skillnad mellan omvärldsanalys göras och på basen av den ska slutsatser fattas. Den nuvarande modellen där bedömning, analys och slutsatser kommer i ett bibliskt paket, utan kritisk debatt, skiljer sig inte mycket från inläggen på denna blogg.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Utbilda och granska! [Finlands försvarsförmåga, del 6]

Gästinlägg 29 mars 2016, Charly Salonius-Pasternak.

Charly Salonius-PasternakFörsvarsmaktens förmåga är som helhet inte så bra som man i offentligheten ger en bild av. Globalt sett har Finland ett unikt och välanpassat försvarssystem, där statens, den privata och tredje sektorns aktörer känner sina roller och samövar. Grunden är alltså utomordentlig. Trots detta saknar Finland en välutrustad, välutbildad och beredskapskontrollerad krigstida försvarsmakt.  Skillnaden mellan det som beskrivs och verkligheten bottnar i utebliven utbildning. Anskaffning av nytt stridsflyg och nya ytstridsfartyg under nästa decennium åtnjuter stöd på bred basis, men just nu vore den centrala anskaffningen till försvaret utbildning. Utan en märkbart ökad utbildning och periodiskt återkommande beredskapskontroller som täcker hela försvarsförmågan, riskerar den finska retoriken om ett trovärdigt försvar att urholkas redan i snar framtid, skriver Charly Salonius-Pasternak. Åsikterna i detta inlägg är naturligtvis Charlys egna och reflekterar nödvändigtvis inte det Utrikespolitiska institutets eller någon myndighets officiella ställning.


Finland har inte utbildade krigstida trupper och vi vet inte om vi kunde ställa upp dem tillräckligt snabbt

Försvarsmaktens förmåga är som helhet inte så bra som man i offentligheten ger en bild av. Skillnaden mellan det som beskrivs och verkligheten har noterats av inre och yttre observatörer. Huvudorsaken till att klyftan vidgats, är att den centrala ”anskaffningen” i syfte att förstärka försvarsförmågan – dvs. utbildning  – har lämnats ogjord. Anskaffning av nytt stridsflyg och nya ytstridsfartyg under nästa decennium åtnjuter stöd på bred basis, men just nu vore den centrala anskaffningen till försvaret utbildning, som även innebär beredskap som kopplad förmåga. Utan en märkbart ökad utbildning och periodiskt återkommande beredskapskontroller som täcker hela försvarsförmågan, riskerar den finska retoriken om ett trovärdigt försvar att urholkas redan i snar framtid.

I festtal om försvaret upprepas med liturgisk precision att en välutbildad reserv är en viktig hörnsten för Finlands försvarssystem. Faktum är dock att Finland inte har välutbildade krigstida trupper. Visserligen kan försvarsmakten med marinens, flygvapnets, arméns och gränsbevakningsväsendets anställda personal påbörja strid mot angripare, men då uteblir förmågan till uthållig insats, förbandsmassa och centrala kompetenser.

Finland har ett unikt och välanpassat försvarssystem

En alltför stor det av reserven och den anställda personalen saknar en med övning testad förmåga att fungera i krissituationer och leda större förband. Många politiker och även försvarsmakten själva har påtalat, att man efter försvarsmaktsreformen t.ex. i fallet av repetitionsövningar för reserven gör en återtagning till en god nivå avseende vidmakthållandet av försvarsförmågan (förmåga att avvärja väpnat angrepp). Det här är osant, i synnerhet då man beaktar den förändrade säkerhetsomgivningen och den märkbart förbättrade förmågan hos ryska väpnade styrkor.

Omfattningen av problemet blir synligt, då man noterar att armén, dels med syfte att möta kraven på modern krigsföring i ett splittrat stridsfält, reformerade sitt stridssätt. Den kan beskrivas som en omfattande ”slå och spring” -doktrin, där mindre förband samordnat tillfogar fienden förluster och lösgör sig snabbt för att omgruppera för nytt angrepp. Detta nya stridssätt har inte utbildats till större delar av vår försvarsmakt. Då armén under 2015 utbildade knappt 13 000 reservister, kan man bedöma att det tar tio år innan hela vår krigstida förbandsmassa åtminstone en gång har repetitionsutbildats till att strida enligt nytt stridssätt. Finland har alltså just nu inte välutbildade krigstida trupper, och den enda möjliga lösningen ligger i att kraftigt öka antalet repetitionsövningar för reserven.

Arméns reformerade stridssätt. Video med engelsk text. Källa: Försvarsmaktens Youtube-kanal.

Skapandet av en välutbildad reserv kräver mera än bara ökning i repetitionsövningar. Det kräver också övning i större förbandshelheter, modernisering av utbildning och verksamhet, utvecklandet av förmågan till gemensamma (joint) operationer, och värdering av mobiliseringsförmågan av snabbinsatta beredskapsförband.

Det nuvarande systemet är en relik från en tid, då statsledningen kunde lita på en strategisk förvarning på upp till ett år, vilket i sin tur innebar flera månaders tid att mobilisera och därefter fortsatt utbilda och krigsöva. Nu vet vi att planer kan verkställas inom loppet av dagar eller timmar. Detta kräver beredskapskontroller.

Syftet med beredskapskontroller är att bekräfta, att försvarsmakten inom utsatt tid kan ställa upp beordrad förbandsmassa, i syfte att skapa en avskräckande tröskel för motståndaren eller in extremis påbörja försvaret av riket. Denna centrala del av försvarsförberedelserna har inte verkställts på grund av rädsla för kostnader och politiska signaler. Frågan bör dock ställas; varför skulle vi vara rädda för att visa vår beredskap att försvara vårt rike? Rädsla för merkostnader, både från repetitionsövningar och från beredskapskontroller är förståeligt i detta ekonomiska läge, men det är inte klokt att lägga ned pengar på beväringsutbildning (värnpliktigutbildning) om krigsförbanden får förfalla i reserven.

Beredskapskontrollerna ska vara tillräckligt stora för att tillgodose olika målsättningar, ca 30 000 soldater. En prislapp på några tio miljoner euro (100 milj SEK) skulle tillkomma. I praktiken skulle detta även kräva att utbildningen av beväringar (vpl) skulle avbrytas för viss tid; något som redan småskaligt prövats i en av försvarsmaktens övningar under fjolåret. Naturligtvis skulle en beredskapskontroll avslöja många svagheter i planeringen, men det är syftet med sådana kontroller. En minutiöst genomförd bereskapskontroll skulle också avslöja att utrustningen och utbildningsnivån hos förbanden som ingår i regional- och lokaltrupperna inte motsvarar aktuell hotbild.

Finland har inte välutbildade krigstida trupper

Globalt sett har Finland ett unikt och välanpassat försvarssystem, där statens, den privata och tredje sektorns aktörer känner sina roller och samövar. Grunden är alltså utomordentlig. Trots detta saknar Finland en välutrustad, välutbildad och beredskapskontrollerad krigstida försvarsmakt. Stormväder skönjes i horisonten, men den politiska och militära ledningen vågar inte kräva att medborgarna övar på hur man applicerar paraplyet och vill inte kolla om regndräkten ännu tål vatten. Ligger orsaken i politiska beslutfattares eller även försvarsmaktens bristfälliga lägesbild? I det nuvarande världspolitiska läget är det svårt att acceptera att förberedelser lämnas ogjorda på grund av en inkomplett eller ideologisk tonad lägesbild.

En möjlig lösning vore att presentera övningar och kontroller likt anskaffningar inom materielprogram, t.ex. vapensystem för långräckviddig verkan, och sedan förklara för beslutfattare hur brister i denna ”utbildningsanskaffning” inverkar på försvarsförmågan. Utan snabba beslut blir skillnaden mellan verkligheten och liturgin om ”den välutbildade reserven” så stor, att någon mycket väl kan tänka sig pröva hur väl foten ryms i klyftan.

//Charly Salonius-Pasternak


Du kan följa Charly på Twitter och hans publikationer vid finska UPI hittar Du här. Jag rekommenderar mycket varmt den senaste, ”The Swedish Defence Policy Paradox”, som är högst aktuell idag och framöver.