European Security Order Has Passed the Era of “Permanent Neutrality”

Guest article by Henri Vanhanen. March 2, 2017.

Henri VanhanenkAn institutional approach on a new European security architecture oversimplifies a complex problem and brings about untenable compromises that only Russia stands to gain from. Dealing with current challenges in the security environment requires both a long term strategic vision and a thorough understanding of the core causes of disagreements and conflict, writes Henri Vanhanen. Henri is an author for the Finnish Foreign Policy publication The Ulkopolitist and has written expert articles on Finnish Foreign and Security policy, international relations and analyses of the security environment. Currently Henri is finishing his master’s degree in contemporary history. He is also a student in the Versatile Expertise in Russian and Eastern European Studies (ExpREES) programme coordinated by the Aleksanteri Institute and has studied American history in the University of California Berkeley. Henri has worked for the US State Department and US Department of Defense as an intern. Henri’s writings represent his personal views.


On February 26th, Brookings Institution senior fellow Michael O’Hanlon wrote an opinion piece in The Wall Street Journal titled ’An Alternative to NATO Expansion That Won’t Antagonize Russia’ where he discussed the possibilities of the Trump administration to improve current Russian-American relations. O’Hanlon introduced an idea of a new European security architecture based on a ‘permanent neutrality’ status of certain North and East European states, namely Finland and Sweden; Ukraine, Moldova and Belarus; Georgia, Armenia and Azerbaijan; Cyprus and Serbia, and possibly some Balkan states.

Finland, Sweden and NATO. Source: Georgia-Caucasus Strategic Studies Institute.

Finland, Sweden and NATO. Source: Georgia-Caucasus Strategic Studies Institute.

In O’Hanlon’s setting the core concept would be permanent neutrality in terms of formal memberships in treaty-based mutual defense organizations. In return Russia and NATO would commit to uphold the security of Ukraine, Georgia, Moldova and other states in the region. At the same time these states could maintain the right to choose their form of government, political leadership, diplomatic relations and economic associations.

While O’Hanlon believes that it is time for Western nations to start seeking for options to solve the on-going European security dilemma, his proposal is not a sustainable one. O’Hanlon’s solution is a reflection of revised great power politics which supports the idea of great powers with legitimate spheres of influence. However, in a closer analysis, it can be concluded that O’Hanlon’s solution is and would be toxic for the current European security order.

First, the idea that some European states would commit to not joining a mutual defense organization would mean rejecting the very OSCE principles of sovereignty that the Ukraine crisis is fundamentally about. Even if states had the right to choose other forms of cooperation we would still be talking about a limited sovereignty, all in the name of great power politics. O’Hanlon’s solution would basically dismantle this modern European security order.

Secondly, after the illegal annexation of Crimea, utilization of power politics in Eastern Ukraine and waging of aggressive cyber and information warfare, I find it very difficult for the states in O’Hanlon’s list to consider Russia a reliable partner. Trading sovereignty for a ‘permanent neutrality’ guaranteed by Russia just doesn’t sound very convincing considering Russia’s violations of the principles of OSCE (i.e. the Helsinki Final Act and the Budapest Memorandum).

Thirdly, should the West agree on such a security architecture, the solution would not be based on the convergence of values but rather on a modern balance of power. Russian foreign policy is driven by its historical great power identity and the idea of its exceptionalism in the world order. In resource terms, the end of the Cold War also ended Russia’s traditional greatpowerness (великодержавность) which it has then been seeking to return during the rise of Mr. Putin. In the Munich Security conference last February Russian foreign minister Sergey Lavrov introduced the term “post-West world order” which speaks for itself. The view that a ‘permanent neutrality’ of certain states would end the tensions is simply wrong. It should be remembered that Russian power politics triggered the current European security crisis in the first place. In this respect NATO actions cannot be equated with those of Russia and thus a ‘NATO only’ ‘permanent neutrality’ alters the reasons behind the crisis. In reality, NATO actions in the post-Cold War era have not given Russia tenable reasons to consider the alliance threat. The problem was never about NATO enlargement, but rather Russia’s determination to expand its sphere of influence through power politics and Mr. Putin not feeling satisfied when this goal was met by resistance in the West. It is rather naive to think that the problems in the Russia-West relations could be solved by mere institutional arrangements since the nature of the problems are not institutional, but rather lie in the dynamics of relations.

Fourthly, the idea that Crimea should simply be “put aside”, as O’Hanlon frames it, is advantageous to Russia. This is something that many in the West are getting wrong; is the responsibility for détente and playing by the rules merely a responsibility of the West? This would indicate that the West is ready to compromise détente by all means necessary. In reality, “putting Crimea aside” is basically giving Russia what it wants in return for a peace of mind in the West for the time being. To Putin, such a compromise would indicate weakness. The Russo-Georgian War of 2008 taught Putin that when not challenged, power politics pay off. Instead of bringing an end to problems, “putting Crimea aside” would freeze the tensions just so they could surface later. Considering this, it is hard to see what the West or Mr. Trump would have to gain from a grand European security deal struck on Russian terms.

Fifthly, O’Hanlon’s perception of the role of Finland and Sweden is skewed. Finland and Sweden joined the European Union (EU) in 1995 and have ever since steadily integrated themselves into all significant European cooperation and security organizations except NATO. The support and implementation of EU sanctions on Russia by Finland and Sweden the conformity of the countries’ defense capabilities with NATO and the United States can hardly be considered suitable grounds for a ‘permanent neutrality’. O’Hanlon’s interpretation of the positions of Finland and Sweden generally downplays the role of the EU as a security provider.

O’Hanlon’s institutional approach on European security signals a lack of long-term strategic vision in dealing with complex problems. In a world of increasing interdependency and in the modern European security order a ‘permanent neutrality’ solution is something of the past. It is best left there, lest we bring back the old balance of power. In order to resolve current challenges, we need to change our perspective regarding their nature. In the case of Europe it means understanding the core causes of disagreements.

//Henri Vanhanen
Contributing Editor, The Ulkopolitist


The views and opinions expressed in this article are those of the author. Please follow Henri on Twitter. The articles he has written for The Ulkopolitist (in Finnish) are here.


Suggested reads

Den kalla logiken bakom isen på Östersjön

Urspr. publicerad på engelska i BRE 6/2016 (19 dec 2016) med rubriken The icy logic of the Baltic Sea freeze.

Finland och den skandinaviska halvön på vintern. Bild: Jacques Descloitres, MODIS Rapid Response Team, NASA/GSFC

Fokus Östersjön

Ryssland kommer bedömt att fortsätta stärka sin militära förmåga i Östersjöområdet, med syfte att själv utöva kontroll eller hindra sina motståndare från att kontrollera området. Insikten till hur Östersjön från ett ryskt perspektiv har förändrats är väsentlig, då man överväger risker av en militär eskalation i området och skapar nya mekanismer för en hållbar nedtrappning.

Ryssland har sedan 2007 påbörjat en omfattande modernisering av sina väpnade styrkor, deras utrustning och det militärindustriella komplexet. Denna reform och den förändrade säkerhets- och militärpolitiska inriktningen blev uppenbara i och med militärdoktrinen från 2010 samt programmet för att förnya och modernisera försvarsmaterielen fram till 2020 (läs mera om GPV 2020; se även Persson, Gudrun, et al. Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016. FOI, Stockholm, 2016)

Uppdateringen av militärdoktrinen i december 2014, som alltså skedde efter ockupationen av Krimhalvön, antog en omvärldsbild av tävlan, kamp, konflikt och konfrontation. (se även KKrVA Handlingar och Tidskrift 1/2016, sid 8)

Typiskt för den aktuella utvecklingen i världen är ökad global tävling, spänning i växelverkan på olika nivåer hos nationer och områden, en kamp mellan olika värdesystem och utvecklingsmodeller, en globalt och regionalt ostabil politisk och ekonomisk utveckling, vilken har sin bakgrund i försämrade internationella relationer. En omfördelning av inflytande och makt till fördel för nya centrum för politisk och ekonomisk tillväxt och dragkraft pågår.

Rysk militärdoktrin 2014, 9. (Военная доктрина Российской Федерации. Källa: kremlin.ru). Översättning min egen.

Den nya ryska militärdoktrinen höjer samtliga krigsövningar i länder vars landområden eller territorialvatten avgränsar till Ryssland (eller dess allierade) till militära hot. Den tidigare doktrinen gjorde här en urskiljning mellan vanliga övningar och övningar som var provokativa, såsom t.ex. övningar där kärnvapeninsatser övades.

Från Sovjetunionen till Ryssland

Från ett ryskt perspektiv reflekterar dessa utvecklingar i politiken äntligen ett svar på den förändring i säkerhetsomgivningen som varit uppenbar i redan två decennier. Under det kalla kriget hade Sovjetunionen så gott som obestridd tillgång till Östersjön. Imperiets fall lämnade Ryssland med ett område, där kontrollen av (de geoekonomiska) flöden av varor, information och människor hade stulits från björnens tassar. Från att ha kunnat utöva kontroll och projicera styrka över hela Östersjökusten, så fick det nyfödda Ryssland, med undantaget av enklaven Kaliningrad, se sig undanskuffad till det bortersta hörnet av Finska viken, samtidigt som dess motståndare skapade nya stryppunkter (choke points).

En viktig faktor i återtagandet av handlingsfriheten är kontroll av sjö- och luftrum (inkl. rymden). Rysslands framskjutna gruppering av strategiska robotsystem samt ökat fokus på tillträdesförsvar och kontrollbestridande försvar (anti-access and area denial, A2/AD, mera om A2/AD på svenska här) ska ses mot denna bakgrund. Att strategiskt bombflyg igen dykt upp över Östersjön och övar kärnvapenangrepp är signaler på en vilja att förändra en säkerhetsbalans som i nuläget upplevs vara ofördelaktig. I syfte att kontrollera flödet av varor, information och människor fokuserar Ryssland nu sina väpnade styrkor på Östersjöområdet, i synnerhet de strategiska choke points som utgörs av Bält (danska sunden) och Gotland – åter beväpnat – samt den smala rännan Finska viken, som har blivit en inbrottspunkt till Östersjön för den ryska marinen och flygvapnet.

Tupolev Tu-22M3. Bild: Försvarsmaken (Sverige).

Tupolev Tu-22M3. Bild: Försvarsmaken (Sverige).

Dödläge för Sverige och Finland

De militärt icke-allierade östersjöstaterna Finland och Sverige är i ett moment-22 läge. Ökat militärt samarbete med NATO, i synnerhet inom inhämtning och utbyte av underättelser och annan information, operationer och förmågeutveckling, ökar riskpotentialen utan att i gengäld bidra med motsvarande och proportionella säkerhetsgarantier. Att däremot avstå från militärt samarbete, genom att bland annat upprätthålla eller öka ömsesidiga beroenden med Ryssland och göra ensidiga förklaringar om deeskalering och vidta därtill hörande militära åtgärder öppnar i sin tur länderna för rysk politisk och militär utpressning, då deras förmåga att hävda territoriell integritet minskar.

Finland och Sverige balanserar på linan på två olika sätt. ”Hand i hand” innebär att länderna gradvis och tillsammans ökar sitt försvarssamarbete i syfte att skapa gemensamma (balanserade, delade och kostnadseffektiva) operativa förmågor. I den suveräna approachen ingår länderna fördjupade försvarssamarbeten med de större NATO-medlemmarna. Säkerhetsomgivningen förändras och försämras dock snabbare än handlingarna hinner översättas till reell strategisk eller operativ effekt.

Ryssland, som antagit ett konfliktinriktad och konfrontativ (adverseriell) politik, kommer fortsatt att fokusera på Östersjön. NATOs militära insatser, som syftar till att stärka dess förmåga att projicera militär styrka till området, även om de är pyttesmå jämförda med ryska övningar och omgrupperingar i området, kommer att öka Rysslands engagemang att uppfylla sina militära reformer och moderniseringsprogram tidigare och snabbare än planerat.

Mekanismerna för avspänning återfinns inte i den militära domänen, om inte de icke-allierade Sverige och Finland gör snabba och tvära U-svängar i sina säkerhetspolitiker. Ekonomisk tillväxt, ökad handel, växelverkan med ömsesidiga fördelar som skapar inbördes beroende värdekedjor, är än i dag de viktigaste beståndsdelarna av fred, säkerhet och stabilitet i Östersjöområdet. Även om sanktioner är effektiva på kort sikt, så bryter de ned gynnsamma beroenden mellan Ryssland och väst och är på sikt skadliga för säkerheten i området, då de legitimerar den ryska konfrontativa världsbilden och skapar dödlägen för icke-allierade stater.

Konfliktlösning – ett uppriktigt ömsesidigt åtagande att öka ekonomisk stabilitet och ömsesidigt beroende kräver dock den skarpaste av U-svängarna i rysk politik. En sådan är inte tänkbar, då den ryska politiken och handlingarna, som med vapenmakt eller hot av vapenmakt strävar till att ensidigt återta en stormaktställning, från västerländskt håll generöst belönas med passivitet, tröghet i beslutsfattande och sävlighet i motåtgärder.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Finlands bilaterala väg

Ut Norden, in Vitryssland

Den 22 mars 2016 kan mycket väl gå till historien som den dag, då Finland började bryta från de övriga nordiska länderna och EU samt påbörjade ett djupare bilateralt samarbete med Ryssland. Republikens president Sauli Niinistö träffade Rysslands president Vladimir Putin på dennes initiativ i Moskva.

Finlands president Sauli Niinistö och Rysslands president Vladimir Putin

With President of Finland Sauli Niinisto. March 22, 2016 Novo-Ogaryovo, Moscow Region. Source: kremlin.ru

I Finland kom presidentens kansli ut med ett längre pressmeddelande än vanligt på finska och engelska. Den svenska översättningen var bara en kortare resumé. Bland annat noterade man inte att Niinistö avslutade diskussionerna och presskonferensen med en sedvanlig inbjudan till den ryska presidenten att besöka honom i Finland. Detta besök har nu blivit mera aktuellt. Att Republikens presidents kansli

  1. valde fel marschordning, dvs. att först gå ut med finskt och sedan engelskt pressmeddelande
  2. valde att försumma tvåspråkighet, dvs att inte köra ut samma på svenska och
  3. valde att inte bifoga mera information, dvs. att inte länka till ryska presidententkanslins pressmeddelande och video från presskonferensen

är helt oförståeligt. Antingen är man bara oskickliga eller så har man på presidentkansliet en uppfattning om att man med köra ut bristfällig och selektiv information kan få saker att gå under radarn.

Offentlighet som vapen

Från rysk sida noteras och publiceras allt i god detalj och offentligt. President Putin kom inte bara med varma ord, utan lade också hårda siffror på bordet och talade om den aktuella ambitionsnivån på den ekonomiska fronten.

Presskonferens efter rysk-finskt samtal. Klicka på bilden för att komma till sidan med textad video. Bild: kremlin.ru.

Presskonferens efter rysk-finskt samtal. Klicka på bilden för att komma till sidan med textad video. Bild: kremlin.ru.

We agreed that the Intergovernmental Commission will work actively on re-establishing and enhancing multidimensional ties. At the same time, I want to note that economic players are very determined, so to speak: they are working and building major, ambitious plans.

The total volume of accumulated Russian investments in Finland is $2.3 billion, while Finnish investments in Russia make up $2.9 billion, and if we include investments through third nations, it’s over $12 billion. We are cooperating successfully in many areas – for example, in shipbuilding. Thanks to this, Helsinki’s shipbuilding capacity is fully loaded through 2018; I repeat, they are stably loaded with our orders, I mean the construction of six ships, five of which are for Russian end users. In April, for example, we will transfer the world’s first LNG fuelled icebreaker to our Finnish partners.

Den absolut största nyheten är förstås att ”Finland och Ryssland har kommit överens om att trafiken vid gränsövergångarna vid Salla och Raja-Jooseppi i norra Finland begränsas under en period på 180 dygn så att inga andra än finska, ryska och vitryska medborgare samt deras familjemedlemmar får passera dessa gränsövergångar.”

Putin noterade särskilt under presskonferensen att emedan överenskommelsen specifikt påverkar tredje staters medborgare, så påverkas inte det rysk-vitryska samarbetet och vitryska medborgare av avtalet.

Däremot så påverkas samtliga övriga nordiska medborgare av detta avtal. Ryssland var mycket noga med att inkludera vitryska medborgare i överenskommelsen. Här tog inte Finland nordisk sak för att göra det möjligt för bland annat svenska och norska medborgare att nyttja gränsövergångarna, utan agerade suveränt och förhandlade bilateralt med Ryssland.

Samtidigt noterar Putin under presskonferensen på en fråga av veteranreportern Kerstin Kronvall sitt egna starka agerande i nära och tätt samarbete med Finlands president och trumfar med att i god diplomatisk ton avsluta med att tala om ”våra finska vänner” och återigen nämna ”partnerskap”. Referenserna till partnerskap i talet är värda att notera.

För en tid sedan fick jag ett samtal av Finlands president. Han tog upp dessa gränsproblem och bad oss att lösa dem. Som ni ser är det precis vad vi har gjort.

President Putin på presskonferensen 22 mars 2016, översatt av Hufvudstadsbladet.

Egna val eller reflexiv kontroll?

I Finland är det populärt att se detta som eget aktivt agerande inom ramen för det som kallas stabilitetspolitik och upprätthållandet av ”särskilt goda relationer” eller ”goda grannrelationer” till Ryssland. Detta präglas av en viss enkelriktad skytteldiplomati där trafiken går från Helsingfors till Moskva och Sotji. Putins kommentar om hur 1 700 gränsövergångar nu inom loppet av två månader förvandlades till några enstaka bekräftar detta som framgång baserat på aktivt och bestämt agerande från finskt håll, vilket lett till samförstånd och kraftiga åtgärder av den statsledningen försökt påverka, dvs. president Putin.

En sådan infallsvinkel bottnar i en tanke om finsk paritet som statsaktör och ett särskilt finskt inflytande, vilket i sin tur bottnar i vår gemensamma historia i synnherhet från kalla kriget och det att vi från rysk sida uppskattas som ett djärvt och självständigt folk, vilket i sin tur som bottnar i en mytomspunnen krigshistoria från åren 1939–1944.

Ett annat sätt att se på saken är att Ryssland med sitt inflytande och sitt agerande påverkar oss, i syfte att få vår statsledning att fatta för Ryssland gynnsamma linjeval, som på finskt håll ses som för Finland gynnsamma. Införandet av aktivare bilaterala relationer, gemensamma samtal, avtal och överenskommelser, där man fokuserar på att öka samarbetet på dom områden som inte är sanktionerade samt aktivt söker efter luckor och kryphål i Rysslandssanktionerna, är ett praktexempel på lyckad reflexiv kontroll. Det finska glidet österut slår samtidigt nya sprickor i ett flertal traditionella samarbeten och skapar osäkerhet.

Reflexiv kontroll är synnerligen effektivt mot parter där den beslutsfattande makten ligger hos få och ärenden inte är föremål för offentlig eller ens begränsad debatt. Så är fallet Finland. Emedan chefskapet i utrikespolitiken tillkommer presidenten –– i samråd med statsrådet (regeringen), så är den finska delningen tydlig; presidenten sköter förhållanden i riktning öst och statsrådet det övriga i samråd. Den finska målgruppen för informationspsykologisk påverkan (reflexiv kontroll) är liten och välstuderad.

Att man från finskt håll dessutom väljer att tona ned och styra offentlig debatt är en varningssignal för att verkan åstadkommits och önskat omformande av opinioner redan skett. Ytterligare varningssignaler utgörs av att försvarsministeriets webbplats utsattes för en it-attack samma dag som presidentmötet pågick (se även här och isht här) och en dag senare var riksdagens webbplats mål för en liknande attack.

Repris Soini

Finlands utrikesminister Timo Soini besökte sin ryska kollega, den skicklige och tuffe diplomaten Sergej Lavrov i Moskva den 6 juni. Avseende Rysslands förhållande till Finland och finsk statsledning var detta en mera jordnära repris av presidentbesöket.

A joint news conference following talks with Foreign Minister of the Republic of Finland Timo Soini, Moscow, June 6, 2016. Photo: The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation.

A joint news conference following talks with Foreign Minister of the Republic of Finland Timo Soini, Moscow, June 6, 2016. Photo: The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation.

 

Nato-övningen BALTOPS, som Ryssland tidigare deltagit i var i fokus för ryska kommentarer och finskt  medieuppstånd innan besöket. Lavrov kommenterade övningen – och Nato-övningar vid Rysslands gränser generellt – med skarpa ord under mötet. I sedvanlig rysk ton, försäkrade man sin publik om att man ser lösningen i konflikter ligga i internationell rätt och internationella säkerhetsstrukturer, men förbehöll sig rätten att besvara risker ”med adekvata responser”.

Av särskilt intresse i sammanhanget är utskriften av presskonferensen på det ryska utrikesministeriets webbplats. Soinis svar har blivit bortlämnade och utskriften består endast av Lavrovs kommentar och svar.

Question (addressed to Foreign Minister Timo Soini): Finland is not a NATO country, yet for the first time it’s allowing NATO war games, the Baltops exercise, to take place on its territory. You know better than most that Russia is very unhappy about this, that it considers it a provocation, considering how close all this is happening to the Russian border. Why has Helsinki chosen this apparent path of escalation? How is this going to help you better relations with Russia, which you call friendly?

Sergey Lavrov (speaking after Timo Soini): I can add that we have reaffirmed our belief that each country has a sovereign right to choose a security policy it considers appropriate. At the same time, we make no secret of our negative attitude to the NATO policy of moving its military infrastructure closer to our border and involving other states in its military activities. In this context, Russia has a sovereign right to use such methods to protect its security as appear to be adequate to the existing risks. I am convinced that our Finnish friends and neighbours are aware of this.

Finlands utrikesministerium har inte heller tagit tid eller haft ork att se till att det som sagts blir offentligt och rapporteras fullständigt. På utrikesministeriets webbplats finns bara ett pressmeddelande om Soinis besök, upplagt fyra dagar innan besöket den 2 juni. Lyckligtvis räddas vi av Russia Today’s väl producerade YouTube-kanal RUPTLY, som återger videon från presskonferensen.

Observationer och slutsatser

Den ryska statsledningen nyttjar mycket skickligt offentlighet som sitt vapen samt har en god förmåga att producera nyheter om händelser både för internt ryskt och externt utländskt bruk, som är snyggt skräddarsydda för avsedd publik. Förarbetet görs även mycket väl och ryska medier har en klar dagordningsfunktion, både internt, men i synnerhet externt.

Då dessa nyheter innehåller vinklingar, bortlämnade fakta eller rent lögnaktiga påståenden, reagerar vår egen media ofta mycket dåligt. Statsledningen sluter sig som en mussla och går från haltande strategisk kommunikation till dementeranden av pressansvariga eller nya formuleringar av ”No comments”. Pinsamt tydligt blev detta då svar på DefenseNews artikel angående Finlands förhandlingar med Ryssland krävdes.

Nyheten och dementierna nådde även ryska medier, som var mycket kvicka att publicera dem.

En tydlig slutsats på basen av dessa och flera tidigare observationer är att Ryssland mycket skickligt utövar kontroll och dominans i medier. Den ryska statsledningen har en god förmåga att styra diskussionen samt beslutsfattare i den riktning som önskas. Finland behöver ett försvar mot en sådan typ av inoformationspsykologisk krigsföring. Detta kräver en mycket större offentlighet av statsledningen och beslutsfattarna samt en bättre samverkan mellan förvaltningen och medierna. Genom att mörklägga information så skadar beslutsfattarna endast våra egna finska intressen, då de utsätter sig själva för informationspsykologisk påverkan som kan pågå i längre stunder obemärkt och utsätter folket för ensidig, vinklad och fientlig information som sammanställs och publiceras av ryska medier i den ryska statsledningens koppel.

Mörkläggande, bristande offentlighet och hemliga förhandlingar kan utvecklas till allvarliga hot mot demokratin och Finlands suveränitet. Som värst är varken beslutsfattarna själva eller folket medvetna om att detta sker.

Väckning på fortet! Reflexiv kontroll utgörs av välstuderade, dokumenterade teorier, tekniker och metoder som även andra än fd. KGB-agenter känner till och nyttjar.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.