Optionsvärdering Nato

Finlands utrikespolitiska spelrum försnävas radikalt. Ryssland har ockuperat sin granne, ohämmat och arbiträrt använt vapenmakt utom sina gränser, förgiftat informationsrummet med psykologisk krigsföring och desinformation, med lagstiftning begränsat sina egna medborgares och i Ryssland bosatta privatpersoners samt juridiska personers fri- och rättigheter. Finland kan inte längre konstatera att vår politiska kurs inte kommer att gira eller lita på en Nato-option ad infinitum. Det handlar om ett ödesval och den elfte timmen närmar sig.

Utred Nato!

Utrikesministeriet publicerade på fredagen den 29 april en bedömning om konsekvenserna av ett eventuellt finskt Natomedlemskap, som sammanställts av en expertgrupp. Gruppen på fyra eminenta forskare överlät rapporten till utrikesministern Timo Soini. Jag rekommenderar varmt denna rapport som läsning.

Inför publiceringen och efter det har Sveriges roll i saken samt det ömsesidiga beroendeförhållandet mellan Finland och Sverige debatterats flitigt. I Finland konstateras status quo, dvs. att ett medlemskap är Finlands ensak.

Den svenska debatten slår slint på många håll. Sveriges riksdag ska den 25 maj rösta om samförståndsavtalet (MoU, Memorandum of Understanding) för värdlandsstödet (HNS, Host Nation Support). Detta korta, rätt koncisa avtal, som alltid kräver nogrannare tekniska avtal (TA, Technical Areement) och kravställningar (SOR, Statement of Requirements), är egentligen ett ganska enkelt ramavtal (ramverk) som har blåsts upp till gigantiska proportioner. Såväl i Sverige såsom i Finland har flera kockar kryddat soppan med kärnvapen och i Sverige har man till och med tagit till miljöargument för att stoppa värdlandsavtalet(!) Det som gör det hela konstigt är att folkets, parlamentens och regeringarnas minnen är korta i bägge länderna. I de konsensusberedda säkerhets- och försvarspolitiska redogörelserna (fin. SR, statsrådets redogörelse) och försvarsbesluten (sv. RP, regeringsproposition) har man i flera repriser uttryck att länderna ska ha förmåga att ta emot utländsk hjälp samt ge hjälp till utlandet. I Finland tog det nästa 15 år att gå från godkänt “försvarsbeslut” till verkställande, men saken blev klar då Kommendören för Försvarsmakten bemyndigades att underteckna avtalet. I Sverige har man på något sätt lyckats remittera till riksdagen ett ärende, som den redan gett fullmakt till regeringen att sköta. Tala om detaljstyrning. Micromanagement som visserligen finner sitt like i de årliga regleringsbreven till Försvarsmakten. Det handlar om att justera lagrum, logistik och ledning, men det förefaller underligt att lagberedningen och det övriga framskridit mycket trögt i hård motvind.

Nå, det handlar väl om svensk stil; diskutera och fundera så att alla är nöjda med beslutet, eller hur?

Tvetydigt Nato

Samtidigt kommunicerar Nato motstridigt och ambivalent. Först konstaterar USAs Nato-ambassadör Douglas Lute, att Natos utvidgning inte är aktuell för viss tid. Samtidigt besöker den tjeckiske Nato-generalen Petr Pavel både Finland och Sverige och är beredd att föra oss in genom den öppna dörren, bara vi vill “plugga in”.

Det är klart att russofiler, putinverstehers och rysstroll ser detta som ett försök av den elaka och listiga alliansen att få snurr på svenska och finska sinnen, skapa rysskräck i Sverige och rysshat i Finland och köra landen in i Nato tvärtemot folkens vilja och i strid med de två neutrala fredsstaternas bästa intressen.

Varför talar då Nato med så många olika röster och toner?

Nato är i grund och botten en politisk allians mellan jämlika stater, vars syfte är att garantera sina medlemmars frihet och demokratiska samhällsordning genom ett gemensamt försvar.

The Parties to this Treaty reaffirm their faith in the purposes and principles of the Charter of the United Nations and their desire to live in peace with all peoples and all governments. They are determined to safeguard the freedom, common heritage and civilisation of their peoples, founded on the principles of democracy, individual liberty and the rule of law. They seek to promote stability and well-being in the North Atlantic area. They are resolved to unite their efforts for collective defence and for the preservation of peace and security. They therefore agree to this North Atlantic Treaty:

Nordatlantiska fördraget (Washingtonfördraget), inledningen.

Nato är inte en centralstyrd Warsawapakt, där USA använder his master’s voice. Detta var uppenbart vid Gulfkriget och Irakkriget där aktörerna var USA med allierade, men inte Nato. Beträffande Nato, så talar general Pavel med organisationens röst och upprepar det som Nato hittills upprepat i flera olika fora och vid flera olika tillfällen. Dörren är fortfarande öppen (open door policy) och Sverige och Finland är toppartners (med Jordanien, Australien och Georgien) och vore snabbt redo för medlemskap. “Plugga in”, liksom.

Den amerikanske Nato-ambassadören Douglas Lute talar däremot med USAs röst, då han säger att den strategiska omgivningen och omvärldsutvecklingen begränsar Natos utvidgning, även om Ryssland inte har veto till medlemskap i alliansen eller annan verksamhet. Det lönar sig att vara lyhörd till båda stämmorna, i synnerhet de toner som sätts av de större Nato-medlemmarna, då man försöker bedöma hur och när en finsk (eller svensk) Nato-option kunde inlösas.

Den viktigaste framtida händelsen för Nato är utan tvivel toppmötet i Warsawa som ordnas 8–9 juli, där man mycket sannolikt, i enlighet med meddelandet i december 2015, kommer att bekräfta Natos open door policy, som baserar sig på Washingtonfördragets 10. artikel. Det kan trots det redan skönjas att ett skärpt tillämpande av densamma paragrafen avseende bedömningar kommer att ske. Innebörden av detta är att ett land som kallas som medlem, ska ha reella förutsättningar att bidra med ökad säkerhet till det nordatlantiska området och även politisk binda sig till avtalet. Ambassadör Lutes ord betyder att USA inte vill ha flera problembarn eller säkerhetskonsumenter i Nato. Det motståndet räcker mycket väl, eftersom beslut fattas enhälligt.

The Parties may, by unanimous agreement, invite any other European State in a position to further the principles of this Treaty and to contribute to the security of the North Atlantic area to accede to this Treaty. Any State so invited may become a Party to the Treaty by depositing its instrument of accession with the Government of the United States of America. The Government of the United States of America will inform each of the Parties of the deposit of each such instrument of accession.

Nordatlantiska fördraget, artikel 10. (kursiveringen min egen).

Fripassagerarna Finland och Sverige

Finland och Sverige är avancerade partnerländer och partnerskapsprogrammets nya evolution EOP (Enhanced Opportunities Programme) baserar sig på att detta erkänns. Gränsen har dock nåtts. Nato-länderna har stärkt sina åtaganden inom ramen för Washingtonfördragets 3. artikel och mycket snabbt höjt sina försvarsutgifter, fördjupat sina samarbeten samt tillsammans och enskilt effektiverat sin försvarsplanering i enlighet med det försämrade omvärldsläget. Sverige och Finland må vara avancerade och kunniga, men med försvarsbudgeter som är 1,1–1,3 procent av BNP, kan man inte längre hävda särskild kostnadseffektivitet. Gränsen har nåtts.

Heja Sverige…

Sverige har blivit en säkerhetskonsument. Visst har Sverige förmågor, som producerar säkerhet och bidrar med mervärde till gemensam säkerhet, men Sverige är ännu i flera år oförmögen att försvara sig själv mot angrepp eller mot politisk och militär påtryckning. I medierna flaggas nya satsningar på försvaret, men dom kommer flera år för sent, är underdimensionerade och deras effekt börjar skönjas först på 2020-talet. Den svenska försvarsmakten har en verifierat bristfällig förmåga till försvar av Sverige, bristfällig förmåga till uthålliga insatser och bristfälliga ekonomiska förutsättningar för att omställa till ny organisation. Man har förstått att ta skeden i vacker hand och se över mera permanenta säkerhetslösningar, som möjliggör en återtagning av de egna förmågan i samarbete med andra.

Meanwhile in Finland

Finland glider i samma kategori. En manstark försvarslösning bidrar till att kunna hävda territoriell integritet, förmågan att avvärja angrepp samt att hålla de centrala områden i egen kontroll. Förmågan att göra något mer utöver detta har dock i flera års tid sakta eroderats genom en ökning av materiella brister och anskaffningar av utrustning i mindre antal än vad förmågekraven har förutsatt. Arméns artilleri består till huvuddelen av dragna pjäser från efterkrigstiden, luftvärnet är otillräckligt och antalet av annan ammunition och andra system än tungt eldrörsartilleri räknas i tiotalen. Detta utgör allvarliga brister inom olika förmågeområden och i sådana situationer där vapenmakt måste användas snabbt och flexibelt, t.ex. mot en luftburen och luftlandsatt fiende. Flygvapnets HX-anskaffning och marinens nya ytstridsfartyg ökar inte förmågan, utan de ersätter utrustning som utrangeras med ett mindre antal. Även om de ersättande lösningarna skulle vara toppteknologiska magiska innovationer i stil med Nokia och Angry Birds, så är minskningen av antalet system till två tredjedelar eller till och med hälften av dagens antal ett kallt faktum.

Detta kan inte kompenseras med överlägsen finsk taktik. 2020-talets Finland har mycket få stridssystem och övriga system, som skulle kunna skapa mervärde till ett gemensamt försvar, då det redan är svårt att försvara det egna landet. Finlands värde ligger i dess geografiska läge och ett väl skyddat kärnområde. Försvaret av hela landet – om man förstår det som att försvarsmakten reagerar lika snabbt och bestämt på angrepp även i det mest avlägsna hörnet av riket – är något som man numera även i festtal låter bli att tala om. Ett absolut och omedelbart försvar av hela Finland kan bara nås i samarbete med andra. Det innebär inte att en avlägset hörn av t.ex. Lappland skulle ges utan strid. Men det innebär att Ryssland vid tillfälle och behov kan ta och i långa stunder ockupera delar av Finland. Likaså vore priset för återtagandet av ett sådant avlägset hörn mycket högt.

Kommendören för försvarsmakten Jarmo Lindberg (t.v.), SACEUR Phil Breedlove och ÖB Sverker Göranson (t.h.) undertecknar Host Nation Support -avtalet i NATOs toppmöte i Wales 2014. Bild: SHAPE photo, Edouard Bocquet, SHAPE Public Affairs Office
Kommendören för försvarsmakten Jarmo Lindberg (t.v.), SACEUR Phil Breedlove och ÖB Sverker Göranson (t.h.) undertecknar Host Nation Support -avtalet i Natos toppmöte i Wales 2014. Bild: SHAPE photo, Edouard Bocquet, SHAPE Public Affairs Office.

Slutsatser

Sverige och Finland bör förstå att fripassagerare tillåts endast så länge utrymme finns. Därefter flyger man ut i farten. Sverige har en liten strategisk fallskärm som man kan glida till trygga Svea med. Finland störtar rakt till Sibiriens vargar. Natos dörr stängs snart. I fortsättningen beviljas inträde mot bevis på ett berömligt försvar samt uppvisad förmåga och vilja till försvar i samarbete. Andra får göra höger och vänster om och gå hem. Ryssland lyssnar inte på Finland och anser inte Finland vara en särskild partner eller granne, även om ordet “partner” florerar då president Putin och övriga ryska politiker talar med sina finska motparter. Då handlar det tyvärr närmast om reflexiv kontroll. I en möjlig framtida kris griper Ryssland alla chanser att exploatera finskt territorium och finsk svaghet utan konsultationer eller rådplägningar. Den tröskel som Ryssland inte överstiger är Natos gräns. Detta vill Nato vara tydlig med. Därför vill försvarsalliansen inte ha medlemmar som skulle kräva att redan tunnt spridda resurser sprids ännu tunnare. Alliansen vill inte heller ha politiskt ambivalenta nya medlemmar, vars förhållande med Ryssland rubbar Natos enighet. Bland andra är Turkiet, Grekland, Ungern och Bulgarien problematiska just i sina förhållanden till Ryssland, var och en av olika orsaker. Därför utgör de även en bred och mångfacetterad angreppsyta för rysk informationspsykologisk påverkan, vars mål är att försvaga och destabilisera enigheten i den västerländska värdegemenskapen.

För Finlands del vore en hastig cementering av landets Nato-linje som status quo på basen av den säkerhetspolitiska redogörelsen en stor risktagning. Nato-utrdeningen har inte producerat något nytt. Konsensusberedningen av statsrådets säkerhetspolitiska redogörelse kommer att leverera en färdig resursanpassad omvärldsanalys som riskdagen inte på riktigt debatterar. Eller åtminstone vore en sådan debatt oerhörd i tiden av de moderna redogörelserna. Beslutet kan inte vänta väldigt länge. Dörren till Nato stängs och kreditbetyget på Finlands försvar är sakta sjunkande. I redogörelsen måste skillnad mellan omvärldsanalys göras och på basen av den ska slutsatser fattas. Den nuvarande modellen där bedömning, analys och slutsatser kommer i ett bibliskt paket, utan kritisk debatt, skiljer sig inte mycket från inläggen på denna blogg.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Kommentit (0)